Depression

Depressionssjukdomen kännetecknas av:

  • Att vara episodisk
    En episod är minst två veckor och vanligen 3 till 12 månader. Bara ca 10 procent varar längre än två år.
  • Att vara återkommande
    En majoritet av patienter [HV1] som behandlats för en tidigare episod drabbas av återinsjuknande. Många får långvariga depressioner och risken för suicid är förhöjd.

Vård och remiss

Behandling inom primärvård

  • De flesta patienter med symtom på depression behandlas inom primärvård. Den vården ska ske enligt dessa riktlinjer Viss. Länk till annan webbplats.
  • Läkare är ansvariga för diagnostik och val av behandling. Psykoterapeutisk behandling ska göras av personal med adekvat utbildning för behandlingen
  • Primär bedömning och behandling av patienter som inte uppenbart behöver specialistvård sker i primärvård.
  • Behandling av patienter som enligt specialistpsykiatrins bedömning inte behöver deras resurser handläggs i primärvård.
  • Patienter återremitteras till primärvården från specialistpsykiatrin efter optimering av behandlingen, med undantag för patienter som behandlas med litium

Akuta insatser från specialistpsykiatrin till primärvården

  • Primärvården rekommenderas söka direktkontakt med psykiatrin, till exempel vid
    • påtaglig suicidrisk, (se vårdprogram Suicidnära patienter), allvarlig funktionsnedsättning (ex tydlig påverkan av nutrition) samt vid psykotiska symtom. Se Telefonkonsulter Länk till annan webbplats. för kontaktinfo.
    • Behov av beslutsstöd i form av telefonkonsultation från specialistläkare
    • Behov av lokalt mobilt akutteam eller jour- och öppenvårdsmottagning

  • Förekomst av hypomana eller maniska episoder
  • Svårbedömbar suicidrisk
  • Utebliven effekt av psykoterapi (KBT eller IPT) samt två behandlingsförsök med läkemedel inklusive kombinationsbehandling (se längre ner under Behandling)
  • Vid önskan om rådgivning/konsultation kring diagnostik, differentialdiagnostik, behandling och "second opinion" (se även telefonkonsulter, Viss) Länk till annan webbplats.

  • Social situation
  • Hereditet för psykisk och somatisk sjukdom
  • Tidigare och nuvarande somatisk och psykiatrisk sjukdom
  • Tidigare suicidförsök
  • Genomförd utredning (se längre ner under Utredning)
  • Genomförda behandlingsinsatser och utfall av dessa (se längre ner under Behandling)
  • Aktuella läkemedel (inklusive datum för insättning)
  • Status inklusive suicidrisk
  • Bedömning inklusive suicidrisk (se vårdprogram Suicidnära patienter)

  • Då specialistpsykiatrin bedömer att patienten för närvarande inte behöver deras resurser. Detta kan vara bedömningen efter en enstaka konsultation eller efter ett längre vårdåtagande.
  • Då specialistpsykiatrin bedömer att patienten är optimalt behandlad. Notera att Litiumbehandling normalt inte kan skötas i primärvården.

Observera att en patient med depression inte sällan återinsjuknar i nya episoder. Detta kan aktualisera nytt behov av specialistpsykiatri.

  • Social situation
  • Hereditet
  • Somatisk anamnes
  • Utredningsresultat
  • Genomförd behandling
  • Förekommande restsymptom
  • Aktuell medicinering och aktuell rekommenderad behandlingstid (exempelvis livslång) vid behov
  • Uppföljning av riskfaktorer, t. ex. substansbruk, sociala faktorer
  • Aktuell psykiskt och somatiskt status
  • Suicidriskbedömning
  • Bedömning och åtgärd; föreslagen fortsatt behandling. Detta kan inbegripa uttrappning av bensodiazepiner, dosjusteringar, måldoser och kombinationsbehandlingar samt t. ex. metabol kontroll vid antipsykotisk läkemedelsbehandling.

Symtom och kriterier

Depressionssjukdomen kännetecknas av

  • Att vara episodisk.
    En episod är minst två veckor och vanligen 3 till 12 månader. Bara ca 10 procent varar längre än två år.
  • Att vara återkommande
    En majoritet av patienter [HV1] som behandlats för en tidigare episod drabbas av återinsjuknande. Många får långvariga depressioner och risken för suicid är förhöjd (se vårdprogram Suicidnära patienter).

För diagnosen lindrig egentlig depression enligt ICD-10 Länk till annan webbplats.krävs:

  1. att minst två av symtomen nedstämdhet, energifattigdom och minskad aktivitet dominerat under minst de senaste två veckorna.
  2. att detta inte kan förklaras av annan kroppslig eller psykisk störning.
  3. att minst ett av följande symtom också förekommer, eller totalt minst fyra symtom från A och C:
  1. Förlust av självförtroende och självuppskattning
  2. Överdriven eller obefogad självkritik och nedvärdering av sig själv
  3. Återkommande tankar på död eller självmord
  4. All slags självskadande beteende
  5. Upplevd nedsättning av förmåga till tankeverksamhet och koncentration
  6. Vankelmod och beslutsångest
  7. Förändrad psykomotorisk aktivitet med minskad rörlighet eller agitation
  8. Alla slags sömnproblem
  9. Ökad eller minskad matlust med medföljande effekt på vikten[HV1]

Vid lindrig depression föreligger ofta två till tre av symtomen[HV2], Patienten är i obalans men kan i allmänhet genomföra normala aktiviteter.

Vid måttlig egentlig depression föreligger ofta minst fyra av symtomen[HV3] Patienten är oftast så påverkad att även vardagliga sysslor är svåra att genomföra.

Vid svår egentlig depression är flera av ovanstående symtom uttalade och störande, typiskt inkluderande förlust av självkänsla och förekomst av idéer om värdelöshet eller skuld. Självmordstankar och handlingar är vanliga och ett antal "somatiska" symtom är vanligtvis närvarande.

  1. F32.0
    Lindrig depressiv episod
  2. F32.1
    Medelsvår depressiv episod
  3. F32.2
    Svår depressiv episod utan psykotiska symtom
  4. F32.3
    Svår depressiv episod med psykotiska symtom
  5. F32.8
    Andra specificerade depressiva episoder
  6. F32.9
    Depressiv episod, ospecificerad

_____________________________________________________________

  1. F33.0
    Recidiverande depression, lindrig episod
  2. F33.1
    Recidiverande depression, medelsvår episod
  3. F33.2
    Recidiverande depression, svår episod utan psykotiska symtom
  4. F33.3
    Recidiverande depression, svår episod med psykotiska symtom
  5. F33.4
    Recidiverande depression utan aktuella symtom
  6. F33.8
    Andra specificerade recidiverande depressioner
  7. F33.9
    Recidiverande depression, ospecificerad

SBU. Behandling av depressionssjukdomar. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU); 2004. SBU-rapport nr 16

Epidemiologi

  • Depression är en av de vanligaste folksjukdomarna. Under ett år får 6-7 procent av befolkningen en episod av depression.
  • Totalt använder ungefär 9 procent av den vuxna befolkningen antidepressiva läkemedel (11,5 procent av kvinnorna och 6,0 procent av männen). Vid 75-års ålder och äldre använder ungefär 24 procent av kvinnorna och 15 procent av männen antidepressiva läkemedel.
  • Upp till 45 procent av alla kvinnor och 27 procent av alla män insjuknar i depression någon gång i livet.
  • 10-20 procent av kvinnor insjuknar efter förlossning.
  • Ökad risk vid somatisk sjukdom t ex vid stroke, diabetes, hjärtinfarkt
  • Prevalensen ökar i åldersgruppen över 65 år. Där är punktprevalensen 5-20 procent och samvarierar med somatisk sjuklighet och funktionsnedsättning.
  • Risken för självmord är förhöjd i genomsnitt 20 gånger vid depression, men den interindividuella variationen är stor.
  • I åldersgruppen 20-59 år är dödligheten, oavsett dödsorsak, femfaldigt förhöjd bland patienter med depression.

SBU. Behandling av depressionssjukdomar. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU); 2004. SBU-rapport nr 166.

Socialstyrelsen. Nationell utvärdering 2013 – vård och insatser vid depression, ångest och schizofreni. Indikatorer och underlag för bedömningar.

Socialstyrelsen. Läkemedel – statistik för år 2013.

Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer 2016:27

Riskfaktorer

För nyinsjuknande

  • Ärftlighet: Egentliga depressioner har en tydlig genetisk komponent, även om miljöfaktorer spelar en större roll än vid bipolär sjukdom.
  • Att vara kvinna.
  • Stress. För många kan stress vara en utlösande faktor för depression.
  • Samsjuklighet. Många tillstånd ökar risken för insjuknande i depression. De vanligaste är ångesttillstånd, skadligt bruk av alkohol eller cannabis, personlighetsstörning och ADHD.
  • Läkemedel. Vissa läkemedel kan ge depressionssymtom, till exempel betablockare, kalciumantagonister, systemisk kortisonbehandling, interferon och bensodiazepiner.

Risk för återinsjuknande

  • Bristande långtidsbehandling. Användande av SSRI minskar risken flerfaldigt för att återinsjukna i depression och för suicid.
  • Skadligt substansbruk. Både alkohol och cannabis ökar risken för depression.
  • Stress. Inkluderar även arbetsrelaterad stress.
  • Sömnbrist. Sömnstörning ökar även risken för suicid vid depression och kan förvärra depressionen

Ärftlighet

  • För egentlig depression har heritabiliteten i olika studier uppskattats till mellan 30 och 40 procent vilket innebär att ärftligheten är relativt stor. Heritabilitet är ett statistiskt mått på hur stor del av ett tillstånd kan förklaras av genetik.
  • Sårbarheten för att utveckla depression ärvs polygenetiskt, vilket innebär att flera gener samverkar.

Förklaringsmodell för uppkomst av depression

  • Den genetiska risken för att utveckla depression i kombination med för individen stressande händelser under uppväxten blir en persons förutsättningar att klara av psykisk och fysisk stress, ofta kallat sårbarhet. Nya stressande händelser kan senare i livet orsaka debut av sjukdomen.
  • Miljöfaktorer tycks spela en större roll vid depression jämfört med bipolär sjukdom.
  • Negativa livshändelser. Välkänt är att smärtsamma livshändelser kan vara utlösande faktor för depression. Så många som 90 procent av depressiva episoder hos kvinnor föregås av en negativ livshändelse. Främst fyra aspekter lyfts fram; förödmjukelse, upplevelse av att vara låst och inte komma undan, förlust och hot. Särskilt kombinationer av ovanstående ökar risken. Även miljöaspekter som försummelse av vård, sexuella övergrepp och trauma tidigt i livet predicerar för depression.
  • Sammanfattningsvis påverkas risken för att insjukna i depression av både arv och miljö i samverkan.

Caspi A, Sugden K, Moffitt TE, Taylor A, Craig IW, Harrington H, McClay J, Mill J, Martin J, Braithwaite A, Poulton R: Influence of life stress on depression: moderation by a polymorphism in the 5-HTT gene. Science, 2003 Jul 18;301(5631):386-9.

Fabbri C, Marsano A, Serretti A: Genetics of serotonin receptors and depression: state of the art. Curr Drug Targets, 2013 May 1;14(5):531-48.

SBU. Behandling av depressionssjukdomar. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU); 2004. SBU-rapport nr 166.

Differentialdiagnos

Nedan följande tillstånd utesluter inte en samtidig depressiv episod

Användandet av biomarkörer för alkohol- och cannabinoidbruk (t.ex. CDT/PETH och urintoxikologi) ökar sensitiviteten i diagnostiken och rekommenderas.

Exempel på sjukdomar som kan ge depressionssymtom

  • Hypothyreos
  • Hypogonadism (Testosteronbrist hos män)
  • Sömnapnésyndrom
  • Celiaki
  • Malignitet
  • Infektioner (HIV, Borrelia, Syfilis, Mononukleos)
  • Anemi

Samsjuklighet

Sjukdomstillstånd som ofta förekommer tillsammans med depressionssjukdom

Emotionellt instabil personlighetsstörning

Symtomen på Emotionellt instabil personlighetsstörning kan förväxlads med de vid en depressiv episod. Detta är en risk eftersom behandling av depression inte hjälper mot Emotionellt instabil personlighetsstörning per se. Samtidigt innebär Emotionellt instabil personlighetsstörning en ökad risk för depression. Det finns idag inget starkt stöd för att behandla dessa depressiva episoder på annat sätt än de utan samtidig emotionellt instabil personlighetsstörning.

Samsjuklighet (depression och annan psykisk sjukdom) innebär sämre prognos och behandlingarna för båda tillstånden bör ske samtidigt och samordnat för att förebygga ett negativt förlopp.

Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer 2016:27(6)

Utredning

Inför eventuellt vårdåtagande skall alltid en basutredning göras för varje patient. Depressiva symtom uppkommer vid många allvarliga sjukdomstillstånd. Därför ska patienter med depressiva syndrom alltid bedömas av läkare.

Somatiskt status som minimum

  • Tyreoidea
  • Cor/pulm
  • Blodtryck

Labprover

  • TSH
  • Hb
  • MCV
  • P-glukos
  • Kobalamin
  • Folat
  • Calcium, korrigerat för albumin
  • CDT eller PETH

Överväg Urinscreening för droger.

Följande bör ingå i utredningen för depression

  • Använd intervjublanketten i basutredningen
  • Värdering av kriterier för depression
  • Genomgångna depressioner, varaktighet och svårighetsgrad
  • Förekomst och värdering av andra tidigare och aktuella psykiska sjukdomstillstånd
  • Förekomst av tidigare hypomani/mani
  • Förekomst av depression i släkten
  • Barndomsanamnes
  • Debutålder
  • Sociala faktorer
  • Tidigare behandlingar och behandlingseffekter
  • Tidigare suicidförsök
  • Somatisk sjukdom (Stroke, Demens, Parkinsons sjukdom.)
  • Läkemedelsgenomgång (Kortison, Interferon, Betablockerare)

När en patient remitterats till specialistpsykiatrin för depression, efter att adekvata behandlingsförsök genomförts utan effekt, är misstanken hög att någon annan diagnos föreligger, som alternativ eller samsjuklig diagnos. Det gäller särskilt om patientens nedstämdhet förelegat under många år utan tydliga ”fria intervall” (>2 mån). Nedstämdhet är mycket vanligt vid de flesta andra psykiatriska tillstånd och många av kriteriesymtomen för depression enligt DSM förekommer vid andra tillstånd, t.ex. koncentrationsstörning, sömnstörning, värdelöshetskänslor, aptitstörning och suicidalitet. Det är ett konstfel för en specialistmottagning att fortsätta med nya depressionsbehandlingar utan att en adekvat diagnostisk revision genomförts. Om alternativ/samsjuklig diagnos föreligger är det vanligen bättre att inrikta behandlingen på den diagnosen, när en eller flera depressionsbehandlingar misslyckats.

  • Har somatisk sjukdom uteslutits? Finns nytillkomna kroppsliga symtom som bör utredas? Har remittenten tagit adekvata prover och genomfört kroppsundersökning?
  • Föreligger substanssyndrom? Anamnes, AUDIT Pdf, 93.7 kB., DUDIT Pdf, 147.1 kB. och Peth/CDT-prov ska genomföras. U-tox-screening för droger bör övervägas.
  • Personlighetssyndrom är vanligt inom specialistpsykiatrin. Risk för förekomst kan undersökas genom att efterhöra om patienten under lång tid haft problem med självbild (identitet, egenvärde, självinsikt, livsinriktning) och interpersonella relationer (förmåga att utveckla ömsesidigt tillfredställande relationer, se andras perspektiv och lösa konflikter).
  • Anpassningsstörning kan undersökas genom att man identifierar en tydlig stressor som är aktuell eller hänt de senaste månaderna och att patientens tankeinnehåll präglas av upptagenhet kring stressorn (t.ex. improduktivt ältande) samt en oförmåga att anpassa sig (hantera) stressorn på ett konstruktivt sätt.
  • Ångestsyndrom, såsom GAD, social fobi eller paniksyndrom, kan ibland vara samsjukliga till eller föregå depression. Genom att kartlägga symtomen från debuten kan man ofta detta redas ut.
  • Patienter med PTSD undviker ibland att berätta om sitt trauma och sina symtom pga. att dessa är plågsamma. Fråga om de utsatts för någon händelse av livshotande slag och som de återupplever i form av flash-baks eller mardrömmar.
  • OCD döljs ofta då patienterna skäms över sina symtom som uppfattas som jag-främmande. Fråga om de har återkommande tankar som de inte kan slå bort men som de hanterar genom tvångshandlingar.
  • Ätstörning döljs också ofta på grund av skam. Fråga om matvanor, upptagenhet om vikt, bantande och hetsätning.
  • Bipolär sjukdom döljs ibland då hypomanier, eller tom manier, glöms bort under depressionen. Fråga om de (utöver depressionerna) haft episoder av på minst flera dagar av upprymdhet/irritabilitet, ökad aktivitet, förbättrat självförtroende och minskat sömnbehov.
  • ADHD skapar hos vuxna ofta problem med affektiv dysreglering och organisationssvårigheter (exekutiv dysfunktion) som ger stress och nedstämdhet. Undersök om det förelegat ett mönster av funktionsnedsättande uppmärksamhetssvårigheter och hyperaktivitet/impulsivitet före 12 års ålder, t.ex. i klassrumssituationer.
  • Autism skapar ofta affektiva symtom på grund av isolering, problem med rutinförändringar eller sensorisk överbelastning. Kartlägg om det förekommit funktionsnedsättande sociala interaktionsproblem och specialintressen/rutinbundenhet sedan barndomen.
  • Psykosutveckling kan ibland ha starka inslag av negativa symtom och passivitet som liknar depression. Det är då viktigt att kartlägga tankeinnehåll, hallucinos och desorganiserat beteende.

Behandling och insatser

Allmänt

Målsättningen med depressionsbehandlingen ska vara tillfrisknande, vilket inte bara innebär remission utan också återvunnen arbetsförmåga och social funktion.

Remission kan definieras som PHQ-9 Pdf, 43.5 kB. <5 eller MADRS Pdf, 342.7 kB. <12 poäng.

Risken för återinsjuknande vid depressionssjukdomen är livslång. Det är av flera skäl mycket viktigt att försöka förebygga nya sjukdomsepisoder direkt efter första insjuknandet:

  • Varje ny episod leder till både psykiskt lidande och sociala konsekvenser för patient och närstående
  • Depressionssjukdomen är associerad med en tre- (kvinnor) till femfaldig (män) överdödlighet. Läkemedelsbehandling minskar risken både för suicid (30 procent) och bl.a. cerebro- och kardiovaskulär mortalitet (>50 procent)

Hos en patient utan säkra tidigare episoder behöver en lindrig depressiv episod inte omedelbart behandlas. Effekten av aktiv behandling jämfört med placebo är mindre vid lindriga (t ex PHQ-9 Pdf, 43.5 kB., MADRS Pdf, 342.7 kB. 10-15 poäng) än vid mer uttalade symtom. Val av aktiv exspektans i form av uppföljande kontakt inom två veckor eller aktiv behandling måste bedömas från fall till fall. Aktiv behandling består av KBT, via webb (internetpsykiatri Länk till annan webbplats.) i grupp eller individuellt, eller SSRI, se Kloka listan. Aktiv expektans kan inkludera kartläggning av sociala stressorer.

Vid recidiverande depression bör även lindriga episoder behandlas omedelbart. I första hand väljs den behandling som tidigare identifierats som bäst för den enskilde patienten för att häva en pågående episod. Det är normalt inte tillräckligt att återinsätta en profylaktisk behandling.

Vid nyinsjuknade i depression av måttlig grad, samt då inget är känt om tidigare behandling så rekommenderas följande kronologi (gå till nästa steg i trappan vid utebliven effekt):

Behandling och insatser

1. Initial behandling av depression (rekommenderade läkemedel enligt Kloka listan).

  • En lindrig förstagångsepisod av depression behöver inte alltid omedelbart behandlas med läkemedel eller specifik psykoterapi. Effekten av aktiv behandling jämfört med placebo är mindre vid lindriga (t ex MADRS  Pdf, 342.7 kB.10-15) än vid mer uttalade symtom. Aktiv exspektans med råd och stöd för beteendeaktivering, problemlösning av eventuella stressorer och fysisk aktivitet samt en uppföljande kontakt inom två veckor är ett alternativ till att direkt påbörja läkemedel eller psykoterapi.
  • Vid en medelsvår till svår depression, eller om aktiv exspektans ej givit effekt, rekommenderas behandling med en för depression evidensbaserad psykoterapi eller SSRI. Enligt Kloka Listan (KL) rekommenderas läkemedlen escitalopram eller sertralin, som justeras upp gradvis till rekommenderad dos med dosjustering varannan vecka.
  • Vid en recidiverande depression bör även lindriga episoder behandlas omedelbart. I första hand väljs den behandling som tidigare identifierats som bäst för den enskilde patienten för att häva en pågående episod.
  • Vid allvarlig depression (psykos, katatoni, allvarlig funktionssvikt eller hög suicidrisk) rekommenderas akut bedömning på psykiatrisk akutverksamhet.

2. Vid läkemedelsbehandling rekommenderas en inledande kontakt inom en vecka för att efterfråga om patienten inlett behandling, fått biverkningar samt att efterhöra om suicidalitet eller andra problem har tillstött eller förvärrats.

Uppföljning

3. Uppföljning efter 6-8 veckor.

  • Adekvat effekt av insatt behandling
    • Om remission efter SSRI, behandling i ytterligare 6-12 månader, därefter gradvis utsättning under uppföljning
    • Om remission efter insatt psykoterapi så finns ingen rekommenderad uppföljningsrutin. Uppföljning sker enligt bedömning i varje enskilt fall.
  • Ej remission av SSRI
    • Överväg dosökning av insatt SSRI och uppföljning efter 2-3 veckor
    • Tillägg av en för depression evidensbaserad psykoterapi
    • Byte till Mirtazapin
    • Tillägg av Mirtazapin
  • Intolerabla biverkningar av SSRI
    • Byte till Mirtazapin
    • Byte till för depression evidensbaserad psykoterapi
  • Ej remission av evidensbaserad psykoterapi
    • Tillägg av SSRI (escitalopram eller sertralin rekommenderas)

4. Uppföljning efter ytterligare 4-6 veckor

  • Om remission efter förstärkt/ändrad läkemedelsbehandling rekommenderas denna fortsätta i ytterligare 12 månader, därefter gradvis utsättning
  • Om remission efter att psykoterapi lagts till, så finns ingen rekommenderad uppföljningsrutin. Uppföljning sker enligt bedömning i varje enskilt fall
  • Olika alternativ vid otillräcklig effekt av förstärkt/ändrad behandling (innefattar rekommendationer delvis utanför Kloka Listan):
  1. Byte från SSRI eller Mirtazapin till SNRI eller TCA (Klomipramin rekommenderas i Kloka listan). Utvärdering efter 6-8 veckor.
  2. Tillägg av litium, 0.7-0.9 mmol/l, utvärdera efter 6-8 veckor (i normalfallet) eller
  3. Tillägg av aripiprazol/olanzapin/quetiapin i 4-6 veckor (när Litium ej är möjligt).
  4. Om behandling med SSRI, tillägg av bupropion (särskilt vid hypersomni, atypisk depression). Utvärdering efter 6-8 veckor.
  5. Tillägg av rTMS eller (tex vid behov av snabb effekt) ECT.
    Uppföljning efter 4 veckor.
  6. Byte till MAOI (endast på mottagning med erfarenhet av detta preparat)

Att tänka på:

  • Vid behandlingsstart: Information, särskilt om fördröjd effekt, initial försämring och suicidrisk, samt bemötande av patientens eventuella farhågor om beroende
  • Återbesök eller telefonkontakt tidigt (riktmärke: efter 7-10 dagar) för att följa upp biverkningar och förebygga avbrott, samt för att övervaka eventuell suicidrisk och maniska tendenser som kan kräva omprövning av behandling
  • Uppföljning med PHQ-9 Pdf, 43.5 kB. rekommenderas vid varje utvärderingstillfälle.
  • Plasmakoncentrationsbestämning vid utebliven effekt av maximal rekommenderad dos.
  • Omprövning av diagnostik
  • KBT* Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en behandlingsmetod som baseras på empirisk forskning om inlärnings-, social- och kognitiv psykologi. Behandlingen går vanligtvis ut på att ändra på hur man tänker, agerar och förhåller sig till inre upplevelser. Den fokuserar på en persons upplevelser, känslor, tankar, beteenden och fysiologi och hur man kan påverka dessa t ex hur man kan ändra sitt beteende eller utveckla en accepterande hållning till sina känslor och upplevelser. Genom en funktionsanalys placeras både yttre och inre problembeteenden i ett sammanhang, vilket sedan vägleder behandlingen. Behandlingen bedrivs aktivt, målmedvetet och avgränsat i tid. Behandlingen kan ges individuellt, i grupp eller via så kallad internetförmedling. Antalet sessioner är ofta ca 12.
  • Sedan man uppnått symtomfrihet är risken för återinsjuknande mycket hög om behandlingen inte fortsätter med samma doser i minst 6, men i många fall upp till 12 månader. Vid utsättning rekommenderas nedtrappning under flera veckors tid, för att undvika utsättningssymtom.

Indikation för långtidsprofylax

  • Två eller flera depressionsperioder under en femårsperiod
  • Förekomsten av en eller flera av följande riskfaktorer förstärker indikationen:
    • sen debut (>60 år) eller tidig debut (<20 år)
    • snabba insjuknanden
    • allvarliga episoder (inklusive suicidalitet)
  • Vid långtidsbehandling rekommenderas minst årsvis uppföljning av symtom, funktion och biverkningar. På grund av den flerfaldiga överdödligheten i denna patientgrupp rekommenderas årlig kroppslig hälsokontroll, t.ex. blodtryck, puls, vikt, bukomfång och anamnes angående skadligt bruk och beroende av alkohol och narkotika.
  • Hypnotika, Anxiolytika: De flesta patienter har initiala ångest- och sömnproblem
    • .Vid påtagliga besvär bör anxiolytikum (t.ex. oxazepam, theralen, atarax) eller hypnotikum (t.ex. zopiklon, vid beroenderisk propavan) ges under en kort period
    • Vanligen försvinner ångest och sömnstörningar i takt med den kliniska förbättringen.

Fysisk aktivitet

Fysisk aktivitet Länk till annan webbplats.kan vara ett verksamt medel, ensamt vid en första episod av lindrig depressiv episod, eller som komplement till annan behandling till måttlig depressiv episod.

Äldre

Dokumentationen för behandling av äldre är mycket begränsad, trots att användningen av antidepressiva läkemedel är störst i denna grupp.

  • Det är vanligt med recidiv. Dessa kan motverkas genom fortsatt behandling. I vissa fall (till exempel långvarig sjukdom eller samtidig hjärnskada) bör man överväga profylaktisk långtidsbehandling redan efter en episod.
  • SSRI rekommenderas i första hand, i regel i låg initialdos och alltid med beaktande av interaktionsprofil gentemot övrig läkemedelsbehandling. Maxdos 20mg vid behandling med citalopram på grund av dosberoende förlängning av Q-T intervallet hos äldre (se Kloka listan Länk till annan webbplats.).
  • Mirtazapin saknar antikolinerga effekter, lämpligt vid terapisvikt eller då sedering och/eller aptitstimulering önskas.
  • SNRI kan prövas vid bristande effekt av SSRI, beakta dock hypertonirisken: blodtrycksmätning före insättning.
  • Äldre har en större risk än yngre att utveckla antikolinerga biverkningar vid behandling med TCA.
  • Eventuell sömnstörning bör ej behandlas med propiomazin, på grund av risk för dagtrötthet och extrapyramidala biverkningar.
  • Tillfrisknandet är ofta långsammare hos äldre patienter.
  • Ett visst stöd finns för psykoterapi i form av KBT hos äldre.

Svår kroppslig sjukdom

I flertalet studier av depressionsbehandling med läkemedel har man uteslutit personer med svår kroppslig sjukdom. Samtidigt är det mycket vanligt med en samexistens av depression och kroppslig sjukdom.

Ett 60-tal studier har gjorts på bl.a. patienter med diabetes, cancer, MS, HIV och stroke. Såväl tricykliska antidepressiva läkemedel som SSRI och andra antidepressiva har använts, och i flertalet studier finner man en signifikant antidepressiv effekt.

Svåra depressioner utan psykosinslag

  1. Tricykliska antidepressiva läkemedel (TCA). Vid svår depression finns enhetligt stöd för att läkemedel har bättre effekt än placebo och att detta ytterligare stärks om depressionen är av svår typ. Amitryptilin och klomipramin har bättre effekt än andra antidepressiva på svår depression hos patienter som vårdas på sjukhus.
  2. ECT. ECT har en större och snabbare effekt jämfört med läkemedel. Framförallt svarar patienter med en symtombild som inkluderar tydlig hämning bra på ECT.

Vid svåra depressioner med psykosinslag

  1. ECT. Vid svåra depressioner med psykotiska inslag är ECT en förstahandsbehandling. Effekten av ECT vid depression är snabbare och större än vid läkemedelsbehandling. Vid behandling av svåra depressioner med eller utan psykotiska symtom svarar 90 procent på behandling av ECT. Den unilaterala elektrodplaceringen ger den bästa avvägningen mellan effekt och så låg grad av biverkningar som möjligt. Vid bristfällig effekt av unilateral ECT bör bilateral ECT övervägas.
  2. Tricykliska antidepressiva läkemedel. Om patienten inte kan eller vill erhålla ECT är tricykliska läkemedel att rekommendera. Infusion med klomipramin har inte visat bättre effekt än per oral behandling.
  3. Recidivprofylax skall alltid övervägas. I första hand lithium kombinerat med SNRI/nortriptylin

Svårbehandlade (terapiresistenta) depressioner kan vara av lindrig, måttlig eller svår grad. Terapiresistens (svårbehandlad) definieras oftast som att patienten ska ha provat minst två olika klasser av antidepressiva läkemedel i adekvat dos under adekvat tid och utan respons (vilket normalt definieras som en halvering av symtomen, mätt med tex MADRS). Vid terapiresistens måste man fråga sig om patienten verkligen fått tillräcklig behandling och om denne accepterat och tagit emot behandlingen. Plasmakoncentrationsbestämning kan ge information om detta.

Det är också värdefullt att ta ett steg tillbaka och beakta differentialdiagnoser och samsjuklighet; både de vanligaste såsom alkoholberoende, cannabisbruk, och ångestsyndrom, men man kan även överväga mindre vanliga som hypotyreos, autism och schizofreniutveckling. Det vetenskapliga stödet för olika behandlingar är svagt för patienter med terapiresistenta depressioner. Det är av stor vikt att nogsamt prata med patienten om hur denne tar sin medicinering samt att ställa specifika biverkningsfrågor.

Samtidiga psykosociala stressorer är alltid ett observandum som kan vidmakthålla en depression trots den ihärdigaste behandling. De bör vara föremål för särskilda åtgärder, med stöd av socialtjänst om sådant behov föreligger.

Underhållsbehandling är av största vikt för att öka sannolikheten för att patienter med återkommande depressioner ska må bra. Det är viktigt att informera patienter om att fortsatt medicinering minskar risken påtagligt för återinsjuknande, om att antidepressiva inte är beroendeframkallande och att psykoterapi kan ha en långsiktig effekt.

Förebyggande behandling

  • Efter uppnådd symtomfrihet är risken för återinsjuknande hög om inte behandlingen fortsätter med samma dos i ytterligare minst sex månader.
  • Förlängningen av behandlingen till ett år minskar ytterligare risken för återinsjuknande.
  • Om patienten är förstagångsinsjuknad kan läkemedlet trappas ut efter denna tidsperiod (6–12 månader) och om symtomfrihet föreligger. Uttrappningen bör ske under flera veckor, med hänsyn taget till behandlingstid, aktuell dos och läkemedlets halveringstid.
  • Patienter bör ha långtidsprofylax (under minst två år) efter tillfrisknandet om de haft
    • två eller fler depressioner under en 5 års period med funktionsbortfall
    • svåra depressioner
    • kvarstående symptom och/eller otillräckligt svar på behandling
    • långa episoder
    • om konsekvenserna av återinsjuknande sannolikt blir allvarliga (suicidförsök, funktionsbortfall, oförmåga att arbeta)
    • sen debut (>60 år) eller tidig debut (<20 år)
    • snabba insjuknanden (inom dagar)
  • Vid återinsjuknande återinsätts läkemedlet omedelbart i full dos ytterligare ett par månader. Därefter görs ett nytt utsättningsförsök (om långtidsprofylax inte är motiverat).
  • Enligt en enstaka metaanalys så kan mindfulnessbaserad KBT minska risken för återinsjuknande hos patienter med tre eller fler depressionsepisoder.
  • Efter ECT är farmakologisk underhållsbehandling det normala. Den valda behandlingen bör bedömas vara effektivare än den eventuella behandling som gavs före ECT, eftersom den uppenbarligen inte förslog. Förstahandsvalet bör vara ett antidepressivum i kombination med litium.
  • Om patienten återfaller i depression efter ECT trots en adekvat genomförd återfallsprofylax med litium och ett antidepressivt preparat, kan underhålls-ECT prövas med behandlingar varje till var tredje vecka. Intervallet utprovas individuellt. Försök till uttrappning av ECT bör göras regelbundet, initialt efter några månader, sedan minst årsvis.
  • Livslång förebyggande behandling förekommer.

Behandling av depression vid graviditet

Kort introduktion

Vårdprogrammet ”Regionalt vårdprogram om psykisk sjukdom vid graviditets- och spädbarnsperiod” rekommenderas för fördjupad information (publicerad våren 2015 på Psykiatristöd, programmet finns även i tryckt version). Janusinfo  Länk till annan webbplats.är en uppdaterad källa till information om läkemedelsbehandling vid bl.a. graviditet och amning Länk till annan webbplats.. Enheter för Klinisk farmakologi vid de större sjukhusen erbjuder hjälp med klinisk farmakologisk rådgivning och litteratursökningar. Länk till annan webbplats.

  • Depressiva tillstånd förekommer vid 10-20 procent av alla graviditeter och förekommer hos 10-20 procent av nyförlösta kvinnor.
  • De allvarliga följderna av en obehandlad egentlig depression hos en gravid kvinna måste ställas mot eventuella negativa läkemedelseffekter på fostret och behandlingen måste alltid ske i samråd med kvinnan.
  • En hög risk för återinsjuknande i depression finns under graviditet hos kvinnor med tidigare recidiverande behandlingskrävande depressionsepisoder.
  • Suicid är en av de vanligaste dödsorsakerna under graviditets- och spädbarnstiden för kvinnor.

Behandlingsrekommendationer

Vid graviditet och inför förlossning

  • Samverkan med kvinnoklinik och barnklinik rekommenderas.
  • Vid lindrig till måttlig depression samt vid ångestsyndrom är psykologisk behandling, främst KBT, förstahandsval. Gravida kvinnor med lindrig till måttlig depression bör prioriteras för KBT.
  • Vid måttlig till svår depression, samt recidiverande depression är SSRI-behandling indicerad, i första hand sertralin som patienten även kan ha om hon vill amma senare i förloppet.
  • Vid terapisvikt med SSRI, överväg dosökning för att kompensera för ökad distributionsvolym.
    I andra hand rekommenderas byte till venlafaxin eller mirtazapin, dock med observans på viktökning och blodtrycksstegring.
    I tredje hand rekommenderas insättning av TCA. Nortryptilin rekommenderas i första hand av TCA.
  • Sänk inte dosen före förlossning, men överväg att återgå till pregravid-dosering efter förlossningen.
  • ECT är ett effektivt alternativ vid svår depression även under graviditet.

Vid amning

Amning är i sig inte ett skäl att avbryta den antidepressiva behandlingen. De positiva effekterna av amning bedöms oftast vara större än de eventuella risker som en antidepressiv behandling av mamman medför för barnet. Riskbedömning med avseende på depressionen ska ske i samråd med kvinnan. Riskbedömning med avseende på barnet ska ske mellan barnläkare och den ammande kvinnan. Sertralin och paroxetin har lägst penetrans till bröstmjölk (cirka 2 procent av moderns viktjusterade dos).

Möjliga biverkningar och risker med antidepressiv behandling under graviditet

Första trimestern

SSRI är relativt väl studerat under graviditet och risken för missbildning anses inte vara ökad. Stödet för detta är allra bäst dokumenterat för fluoxetin. Ingen statistiskt signifikant skillnad har påvisats mellan preparaten, med undantag för paroxetin där en liten riskökning för hjärtmissbildning har rapporterats i vissa studier. Det finns i dagsläget inte tillräckliga skäl för att byta en välfungerande behandling med ett SSRI-preparat mot ett annat inför planerad graviditet. Däremot bör paroxetin undvikas hos kvinnor som önskar bli gravida.

Andra och tredje trimestern

Vid SSRI-exponering under senare delen av graviditeten visar vissa studier en lätt ökad risk för prematuritet (före vecka 37), låg födelsevikt (mindre än 2 900 g), men även depression utan farmakologisk behandling ökar risken för dessa komplikationer.

En tredje risk är så kallad neonatal adaptationsstörning. Adaptionsstörning kan medföra övergående sprittighet, skrikighet och matningssvårigheter hos det nyfödda barnet, men behandlingskrävande komplikationer är mycket ovanliga.

Persisterande pulmonell hypertension, PPHN, är ett allvarligt men sällsynt tillstånd med viss mortalitet som drabbar 1 av 1 000 nyfödda barn i en normalpopulation. Kejsarsnitt, högt BMI hos mamman, användande av acetylsalicylsyra och NSAID och graviditetsdiabetes hör till de viktigaste riskfaktorerna. Nyare data antyder att SSRI behandling under graviditet skulle kunna utgöra ytterligare en viktig riskfaktor. PPHN är vanligare bland prematura barn. SSRI-behandling under senare delen av graviditeten har associerats med en trefaldigt ökad risk för PPHN, det vill säga vid 3 av 1 000 förlossningar. I praktiken är dock risken på individnivå låg.

Sammantaget bedömer vi att dessa skäl inte är tillräckliga för att sätta ut en framgångsrik antidepressiv behandling inför partus, i frånvaro av individuella riskfaktorer.

Spädbarnstiden

I en stor nordisk studie omfattande drygt 1,6 miljoner förlossningar från 1996-2007 kunde man inte identifiera någon ökad risk för död hos fostret eller det nyfödda barnet under det första levnadsåret om modern använt SSRI under graviditeten.

Sena effekter

Sena effekter på barn som exponerats för SSRI intrauterint respektive som exponerats för mödrar med obehandlad depression är svåra att studera.

I en meta-analys granskades kognitiva långtidseffekter på barn upp till sex års ålder där modern hade medicinerat med antidepressiva under graviditeten. I dessa studier fanns inga belägg för negativa långtidseffekter vare sig vid behandling med SSRI eller TCA.

  • Arroll B, Macgillivray S, Ogston S, Reid I, Sullivan F, Williams B, Crombie I: Efficacy and tolerability of tricyclic antidepressants and SSRIs compared with placebo for treatment of depression in primary care: a meta-analysis. Ann Fam Med. 2005 Sep-Oct;3(5):449-56.
  • Barbui C, Furukawa TA, Cipriani A: Effectiveness of paroxetine in the treatment of acute major depression in adults: a systematic re-examination of published and unpublished data from randomized trials. CMAJ. 2008 Jan 29;178(3):296-305. doi: 10.1503/cmaj.070693.
  • Bauer M, Tharmanathan P, Volz HP, Moeller HJ, Freemantle N: The effect of venlafaxine compared with other antidepressants and placebo in the treatment of major depression: a meta-analysis. Eur Arch Psychiatry Clin Neuroscience. 2009 Apr;259(3):172-85. doi: 10.1007/s00406-008-0849-0. Epub 2009 Jan 22.
  • Cipriani A, Furukawa TA, Geddes JR, Malvini L, Signoretti A, McGuire H, Churchill R, Nakagawa A, Barbui C: Does randomized evidence support sertraline as first-line antidepressant for adults with acute major depression? A systematic review and meta-analysis. MANGA Study Group. J Clin Psychiatry. 2008 Nov;69(11):1732-42. Epub 2008 Nov 4.
  • Cipriani A, Smith K, Burgess S, Carney S, Goodwin G, Geddes J: Lithium versus antidepressants in the long-term treatment of unipolar affective disorder. Cochrane Database Syst Rev. 2006 Oct 18;(4):CD003492.
  • Cooney GM, Dwan K, Greig CA, Lawlor DA, Rimer J, Waugh FR, McMurdo M, Mead GE: Exercise for depression. Cochrane Database Syst Rev. 2013;9:Cd004366. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24026850 Länk till annan webbplats.
  • Cuijpers P, Berking M, Andersson G, Quigley L, Kleiboer A, Dobson KS: A meta-analysis of cognitive-behavioural therapy for adult depression, alone and in comparison with other treatments. PMID: 23870719.
  • Cuijpers P, van Straten A, Andersson G, van Oppen P: Are psychological and pharmacologic interventions equally effective in the treatment of adult depressive disorders? A meta-analysis of comparative studies. J Clin Psychiatry. 2008 Nov;69(11):1675-85; quiz 1839-41. Epub 2008 Aug 12.
  • Cuijpers P, van Straten A, Andersson G, van Oppen P: Psychotherapy for depression in adults: a meta-analysis of comparative outcome studies. J Consult Clin Psychol. 2008 Dec;76(6):909-22. doi: 10.1037/a0013075.
  • Cuijpers P, van Straten A, Bohlmeijer E, Hollon SD, Andersson G: The effects of psychotherapy for adult depression are overestimated: a meta-analysis of study quality and effect size. Psychol Med. 2010 Feb;40(2):211-23. doi: 10.1017/S0033291709006114. Epub 2009 Jun 3
  • Delaney C, Cornfield DN: Risk factors for persistent pulmonary hypertension of the newborn. Pulm Circ. 2012 Jan-Mar;2(1):15-20. doi: 10.4103/2045-8932.94818.
  • Depression in adults. The treatment and management of depression in adults. NICE clinical guideline 90 Issued: October 2009, http://www.nice.org.uk/guidance/cg90 Länk till annan webbplats.
  • Depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom hos barn och vuxna - behandlingsrekommendation: Information från Läkemedelsverket 2016;27(6):26–59.;
  • Eyding D, Lelgemann M, Grouven U, Härter M, Kromp M, Kaiser T, Kerekes MF, Gerken M, Wieseler B: Reboxetine for acute treatment of major depression: systematic review and meta-analysis of published and unpublished placebo and selective serotonin reuptake inhibitor controlled trials. BMJ. 2010 Oct 12;341:c4737. doi: 10.1136/bmj.c4737.
  • Farmakoterapi vid unipolär depression hos vuxna och äldre. Behandlingsrekommendation, Information från Läkemedelsverket 2004: (15)5, Senast; ändrad/granskad: 2013-12-036.
  • Fournier JC, DeRubeis RJ, Hollon SD, Dimidjian S, Amsterdam JD, Shelton RC, Fawcett J: Antidepressant drug effects and depression severity: a patient-level meta-analysis. JAMA. 2010 Jan 6;303(1):47-53. doi: 10.1001/jama.2009.1943.
  • Gentile S: Neurodevelopmental effects of prenatal exposure to psychotropic medications. Depression and anxiety. 2010 Jul;27(7):675-86. PubMed PMID: 20583298.
  • Guaiana G, Gupta S, Chiodo D, Davies SJ, Haederle K, Koesters M: Agomelatine versus other antidepressive agents for major depression. Cochrane Database Syst Rev. 2013 Dec 17;12:CD008851. doi: 10.1002/14651858.CD008851.pub2.
  • Heijnen WT, Birkenhäger TK, Wierdsma AI, van den Broek WW: Antidepressant pharmacotherapy failure and response to subsequent electroconvulsive therapy: a meta-analysis. J Clin Psychopharmacol. 2010 Oct;30(5):616-9. doi: 10.1097/JCP.0b013e3181ee0f5f.
  • Hunot V, Moore TH, Caldwell DM, Furukawa TA, Davies P, Jones H, Honyashiki M, Chen P, Lewis G, Churchill R: “Third wave” cognitive and behavioral therapies versus other psychological therapies for depression. Cochrane Database Syst Rev. 2013 Oct 18;10:CD008704. doi: 10.1002/14651858.CD008704.pub2.
  • Imel ZE, Malterer MB, McKay KM, Wampold BE: A meta-analysis of psychotherapy and medication in unipolar depression and dysthymia. J Affect Disord. 2008 Oct;110(3):197-206. doi: 10.1016/j.jad.2008.03.018. Epub 2008 May 5.
  • Jimenez-Solem E, Andersen JT, Petersen M, Broedbaek K, Jensen JK, Afzal S, et al: Exposure to selective serotonin reuptake inhibitors and the risk of congenital malformations: a nationwide cohort study. BMJ open. 2012;2(3). PubMed PMID: 22710132. Pubmed Central PMCID: PMC3378942.
  • Jonathan Waite and Andrew Easton (ed.): The ECT Handbook (3rd edition). ISBN: 9781908020581.
  • Moreira R: The efficacy and tolerability of bupropion in the treatment of major depressive disorder. Clin Drug Investig. 2011 Oct 19;31 Suppl 1:5-17. doi: 10.2165/1159616-S0-000000000-00000.
  • Moukaddam NJ, Hirschfeld RM: Intravenous antidepressants: a review. Depress Anxiety. 2004;19(1):1-9.
  • Nationella riktlinjer för depression 2017, Socialstyrelsen.
  • Nordeng H, van Gelder MM, Spigset O, Koren G, Einarson A, Eberhard-Gran M: Pregnancy outcome after exposure to antidepressants and the role of maternal depression: results from the Norwegian Mother and Child Cohort Study. Journal of clinical psychopharmacology. 2012 Apr;32(2):186-94.PubMed PMID: 22367660.
  • Oestergaard S, Møldrup C: Optimal duration of combined psychotherapy and pharmacotherapy for patients with moderate and severe depression: a meta-analysis. J Affect Disord. 2011 Jun;131(1-3):24-36. doi: 10.1016/j.jad.2010.08.014. Epub 2010 Oct 14.
  • Palladino CL, Singh V, Campbell J, Flynn H, Gold KJ: Homicide and suicide during the perinatal period: findings from the National Violent Death Reporting System. Obstet Gynecol. 2011 Nov;118(5):1056-63. doi: 10.1097/AOG.0b013e31823294da.
  • Piet J, Hougaard E: The effect of mindfulness-based cognitive therapy for prevention of relapse in recurrent major depressive disorder: a systematic review and meta-analysis. Clin Psychol Rev. 2011 Aug;31(6):1032-40. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21802618 Länk till annan webbplats.
  • Pinquart M, Duberstein PR, Lyness JM: Treatments for later-life depressive conditions: a meta-analytic comparison of pharmacotherapy and psychotherapy. Am J Psychiatry. 2006 Sep;163(9):1493-501.
  • Purgato M, Papola D, Gastaldon C, Trespidi C, Magni LR, Rizzo C, Furukawa TA, Watanabe N, Cipriani A, Barbui C: Paroxetine versus other anti-depressive agents for depression. Cochrane Database Syst Rev. 2014 Apr 3;4:CD006531. doi: 10.1002/14651858.CD006531.pub2.
  • Rayner L, Price A, Evans A, Valsraj K, Higginson IJ, Hotopf M: Antidepressants for depression in physically ill people. Cochrane Database Syst Rev. 2010 (3):Cd007503. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20238354 Länk till annan webbplats.
  • Regionalt vårdprogram om psykisk sjukdom vid graviditet och spädbarnsperiod. Stockholms läns landsting, 2014.
  • Reis M, Kallen B: Delivery outcome after maternal use of antidepressant drugs in pregnancy: an update using Swedish data. Psychological medicine. 2010 Oct;40(10):1723-33. PubMed PMID: 20047705.
  • Rethorst CD, Wipfli BM, Landers DM: The antidepressive effects of exercise: a meta-analysis of randomized trials. Sports Med. 2009;39(6):491-511. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19453207 Länk till annan webbplats.
  • Rimer J, Dwan K, Lawlor DA, Greig CA, McMurdo M, Morley W, Mead GE: Exercise for depression. Cochrane Database Syst Rev. 2012;7:Cd004366.http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22786489
  • SBU. Behandling av depressionssjukdomar. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU); 2004. SBU-rapport nr 166.
  • Shelton RC, Andorn AC, Mallinckrodt CH, Wohlreich MM, Raskin J, Watkin JG, Detke MJ: Evidence for the efficacy of duloxetine in treating mild, moderate, and severe depression. Int Clin Psychopharmacol. 2007 Nov;22(6):348-55. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17917553 Länk till annan webbplats.
  • Stephansson O, Kieler H, Haglund B, Artama M, Engeland A, Furu K, et al: Selective serotonin reuptake inhibitors during pregnancy and risk of stillbirth and infant mortality. JAMA : the journal of the American Medical Association. 2013 Jan 2;309(1):48-54. PubMed PMID: 23280224.
  • Tiihonen J, Lönnqvist J, Wahlbeck K, Klaukka T, Tanskanen A, Haukka J: Antidepressants and the risk of suicide, attempted suicide, and overall mortality in a nationwide cohort. Arch Gen Psychiatry. 2006 Dec;63(12):1358-67.
  • Watanabe N, Omori IM, Nakagawa A, Cipriani A, Barbui C, McGuire H, Churchill R, Furukawa TA: Mirtazapine versus other antidepressants in the acute-phase treatment of adults with major depression: systematic review and meta-analysis. Multiple Meta-Analyses of New Generation Antidepressants (MANGA) Study Group. J Clin Psychiatry. 2008 Sep;69(9):1404-15.
  • Wilkinson P, Izmeth Z: Continuation and maintenance treatments for depression in older people. Cochrane Database Syst Rev. 2012 Nov 14;11:CD006727. doi: 10.1002/14651858.CD006727.pub2. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23152240 Länk till annan webbplats.
  • Williams N, Simpson AN, Simpson K, Nahas Z: Relapse rates with long-term antidepressant drug therapy: a meta-analysis. Hum Psychopharmacol. 2009 Jul;24(5):401-8. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19526453 Länk till annan webbplats.
  • Wilson KC, Mottram PG, Vassilas CA: Psychotherapeutic treatments for older depressed people. Cochrane Database Syst Rev. 2008 Jan 23;(1):CD004853. doi: 10.1002/14651858.CD004853.pub2.

Uppföljning

Effekt av behandling följs upp efter 5-7 månader från behandlingsstart (avslutad basutredning), samt årsvis vid längre behandlingar, med EQ-5D. Pdf, 38.7 kB. CGI-S Pdf, 15.7 kB. och MADRS-S Pdf, 50.8 kB.

Juridik

Hos en liten andel av personer med depression kan behandlingen inte ske med patientens samtycke. Det kan t.ex. röra sig om patienter som är fast beslutna att ta sitt liv. Det kan också förekomma att depressionspatienter har vanföreställningar och/eller svår psykomotorisk hämning som omöjliggör grundat ställningstagande till erbjuden vård. I dessa fall kan vård enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) Länk till annan webbplats. vara tillämplig.

LPT § 47

Läkare i allmän tjänst, eller läkare som har avtal med landstinget att utföra undersökningar för vårdintyg, kan begära polishandräckning enligt § 47 LPT för att föra patienten till psykiatrisk klinik. Se LPT. Länk till annan webbplats. Polishandräckning får begäras endast när det av omständigheterna framgår att patienten håller sig undan eller inte frivilligt går med på undersökningen.

Vårdintyg enligt § 4

Kriterium 1: (Allvarlig psykisk störning). Depressionsepisoder med suicidförsök och/eller psykotiska symtom betraktas som allvarlig psykisk störning. Art och grad ska dock särskilt beaktas.

Kriterium 2: (Oundgängligt behov av kvalificerad psykiatrisk slutenvård). Vid depression med svår suicidrisk eller depressiva vanföreställningar är inläggningsindikationen hög, vilket bör beaktas. Fråga gärna närstående. Läs i journalen om frivillig vård fungerat tidigare.

Kriterium 3: (Inställning till erbjuden vård) Patienter med depression kan ibland, trots dålig sjukdomsinsikt, i samtal med läkare acceptera sjukhusvård. Man bör därför också ta ställning till om patienten är i stånd att fatta ett grundat ställningstagande.

Kvarhållning LPT § 6 samt intagning LPT § 6b

Beslut om intagning får inte grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra dagar. Frågan om vård enligt LPT. Länk till annan webbplats. ska ha prövats av specialistläkare i psykiatri inom 24 timmar från patientens ankomst till vårdinrättning. Beslut om kvarhållning på psykiatrisk klinik upp till 24 timmar kan göras av primärjour, med eller utan kontakt med bakjour.

Konvertering LPT § 11

För konvertering från vård enligt HSL Länk till annan webbplats. till vård enligt LPT Länk till annan webbplats.är kraven högre ställda och farlighetskriteriet tillkommer, vilket innebär att patienten kan befaras allvarligt skada sig själv eller någon annan.

Depression och somatisk sjukdom

En patient med depression som vägrar vård av somatisk sjukdom får behandlas somatiskt mot sin vilja med stöd av LPT, förutsatt att samtliga tre tvångsvårdskriterier är uppfyllda, samt att depressionssymtomen orsakas av den somatiska sjukdomen eller att den somatiska sjukdomen är akut livshotande.

Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT Länk till annan webbplats.

När kan patientens nej bli ja i vårdsituationen?
Friden T, Silfverhielm H., Läkartidningen 2010;107: 732

Sjukskrivning

Detaljerad information om sjukskrivning vid depressiv episod samt bedömning av arbetsförmåga finns på Socialstyrelsen Länk till annan webbplats. webbplats.

Omvårdnad

Omvårdnaden är en process som initieras av sjuksköterskan genom att sätta omvårdnadsdiagnoser och komma överens om omvårdnadsåtgärder i samverkan med patienten och eventuellt närstående. Arbetssättet främjar delaktighet och patientsäkerhet eftersom vårdplanen formuleras tillsammans med patienten. Omvårdnaden skapas i sin helhet genom det individuella och relationsskapande mötet med patienten.

Läs mer i kapitel Omvårdnad

Om innehållet

Uppdaterad: November 2019

Författare: Johan Lundberg, PhD, Sektionschef/överläkare, Affektiva sektionen, Norra Stockholms Psykiatri. Mikael Tiger, PhD, överläkare, Affektiva sektionen, Norra Stockholms Psykiatri. Carl-Johan Ekman, PhD, överläkare, Affektiva sektionen, Norra Stockholms Psykiatri.

Reviderad av: Johan Lundberg, PhD, Sektionschef/överläkare, Affektiva sektionen, Norra Stockholms Psykiatri. Mikael Tiger, PhD, överläkare, Affektiva sektionen, Norra Stockholms Psykiatri. Carl-Johan Ekman, PhD, överläkare, Affektiva sektionen, Norra Stockholms Psykiatri

Granskad av: Sakkunniga i Regionalt programområde Psykisk hälsa, Region Stockholm.
Region Stockholms läkemedelskommitté Expertrådet för psykiatriska sjukdomar.

Publicerad: Januari 2015

Till toppen